Wednesday, March 28, 2012

तुम्हारा दुःख तुम्हारा है: विक्टर रिदबेरी

विक्टर रिदबेरी की एक कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक)

हे मनुष्य, भले कितना ही भार महसूस हो,
अपने ही समान दुर्बल साथियों में खोजो नहीं संवेदना!
न दो अपना दुःख पहले से ही दुःख से भारी किसी और हृदय को!
तुम्हारा दुःख तुम्हारा है, और तुम्हें उसे अपने ही पास रखना चाहिए.

Din sorg är din

Du mänskobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!
Din sorg är din, och du bör bära henne.

-Viktor Rydberg

Friday, March 9, 2012

दुःख: पेर दानिएल अमदेउस अत्तेर्बोम

पेर दानिएल अमदेउस अत्तेर्बोम की एक कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक)

निश्चित रूप से इस दुनिया में कोई नहीं है,
जो जानता है, क्यूँ दुःख की शिकायत करते हैं;
वह इंसान, जो स्वयं उसे धारण किये हुए है:
उसे वह मजबूर करती है रात और दिन.

मैं काली रात में एक पक्षी की तरह हूँ,
जो शाखा पर अकेला बैठा है,
आसमान के नीचे बहुत ऊँचाई पर, गाँव की धरती से बहुत दूर,
जब बर्फ़ गिरती है हिरन की सी तेजी लिए.

मैंने सुना कैसे अंगूर की बेल कट गयी थी,
तब पत्ते और जलडमरूमध्य गरजे थे:
अब आ रहा है मेरे हृदय में पूर्ण शिथिलता के साथ पतझड़,
और अब मुझे चुप रहने दो, कुञ्ज की तरह.

एक तारा जिसे मैंने जाना था, वह मेरे लिए अनुग्रहकारी था;
वह मेरे मन से विलग नहीं हो सकता!
व्यर्थ में स्मृति से किसी आवाज़ की उम्मीद लगाये बैठा हूँ,
लेकिन यह नेह की ही स्मृति है.

Sorg

Det är visst ingen i världen till,
Som vet, varför sorgen klagar;
Förutan den man, som själv henne bär:
Hon tvingar honom nätter och dagar.

Jag är som en fågel i kolsvart kväll,
Som sitter ensam på grenen,
Så högt under sky, så långt ifrå by,
När snö faller redan på renen.

Jag hörde hur kornet av lian skars,
Då brusade löven och sunden;
Nu kommer med slagan mitt hjärtas höst,
Och nu må jag tiga, som lunden.

En stjärna jag kände, hon var mig huld;
Ej slockna hon kan i mitt sinne!
Ty fåfängt är vänta på minnetröst,
Men nog är kärleken minne.

-Per Daniel Amadeus Atterbom

Thursday, March 8, 2012

स्वर्गिक रात्रि: एरिक गुस्ताफ़ गेइएर

एरिक गुस्ताफ़ गेइएर की एक कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक )

अकेला मैं अपने प्रगति पथ पर बढ़ रहा हूँ,
दूर और दूर फैलती जा रही है राह.
आह! ये दूरी मेरे लक्ष्य को धुंधला कर रही है.
दिन सिकुड़ रहा है. रात्रि अंतरिक्ष बन जाती है.
और फिर जल्द ही केवल अनंत तारों को मैं देख पा रहा हूँ.

लेकिन मैं दिन के ढ़ल जाने की शिकायत नहीं कर रहा.
न ही रात के आने से भयभीत हूँ.
क्यूंकि वह प्यार, जो सारे संसार में विचरण करता है,
समा गया है मेरी आत्मा की एक किरण में.

Natthimmelen

Ensam jag skrider fram på min bana,
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack! uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
Föll ock en strimma in i min själ.

- Erik Gustaf Geijer

सिर्फ एक मिनट: सोल्वेग वोन स्कुल्त्ज़

सोल्वेग वोन स्कुल्त्ज़ की एक कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक)

सिर्फ एक मिनट मेरे हाथ में है:
नीचले टापू हरे पानी में बहते हैं.
पानी में उगने वाली घास डुबकी लगाती है. एक उज्जवल धारी:
सौर उर्जा की एक कातर डुबकी.
विशालकाय बादलों के संसार को
एक अदृश्य हाथ जकड़ लेता है.
बेध डालता है नीली-रात्री को,
भूरे और अस्पष्ट रंगों से.
रौशनी उमड़ पड़ती है. किसने डुबो दिया है
ईश्वर का हृदय हरे पानी में?


En enda minut

En enda minut är i min hand:
låg ö rinner ut i grönt vatten.
Vassvippors dropp. En lysande rand:
skygg doppings solsläp.
Världar av jätteskyar
dem en osunlig hand grep.
Tränger åt sidan nattblå,
duvgrå och dimgrå.
Ljus brister ut. Vem sänker ner
Guds hjärta i grönt vatten?

- Solveig Von Schoultz

वसंत ऋतु: वर्नर वोन हेइदेन्स्तम

वर्नर वोन हेइदेन्स्तम की एक और कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक)

अब यह दुखद है मर चुके लोगों के लिए,
वे वसंत ऋतु का आनंद लेने में सक्षम नहीं हैं
और सूर्य की रौशनी महसूस नहीं कर सकते
प्रकाशयुक्त सुन्दर पुष्पों के बीच बैठ कर.
लेकिन शायद मृत आत्माएं फुसफुसाती हैं
शब्द, फूल और वायलिन के माध्यम से,
जो कोई जीवित प्राणी नहीं समझता.
मृतात्माएं हमारी तुलना में अधिक जानती हैं.
और शायद वे वैसा ही करेंगी, जैसा कि सूरज करता है,
पुनः एक हर्ष के साथ, जो हमसे कहीं अधिक गहरी है
शाम की छाया के संग विचार की उस सीमा तक विचर जाता है
जहां रहस्य ही रहस्य है,
जो केवल कब्र को ज्ञात है.

Vårens tid


Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen
på ljus och ljuvlig blomsterlid.
Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som ingen levande förstår.
De döda veta mer än andra.
Och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje, djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra
i tankar på den hemlighet,
som bara graven vet.

- Verner Von Heidenstam

Wednesday, March 7, 2012

लंबी पैदल यात्रा: वर्नर वोन हेइदेन्स्तम

वर्नर वोन हेइदेन्स्तम की एक और कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक)

मैं वापस चलता हूँ उस पुल पर, जो ले जा रही है
पृथ्वी से दूर अपरिचित की ओर
और स्वयं दूरी बन जाता हूँ मैं जो पहले कभी था.
वहां नीचे हो रही है आलोचना और चल रहा है विरोध
और तीर चल रहे हैं युद्ध की परंपरा के अंतर्गत,
लेकिन जहाँ मैं जा रहा हूँ, वहाँ देखता हूँ, कि सही और सम्माननीय
मेरे दुश्मनों के कवच पर भी अंकित है.
जीवन का स्वर अब मुझे और भ्रमित नहीं कर सकता.
मैं इतना अकेला हूँ जितना कि एक इंसान हो सकता है,
लेकिन स्पष्ट है अंतरिक्ष, ऊँचा और स्थिर,
और मैं स्वयं को भूल चुका हूँ और स्वतंत्र विचर रहा हूँ.
मैं अपने जूते ठीक करता हूँ और छड़ी फेंक देता हूँ.
मैं चुपचाप वहाँ जाऊँगा, और धूल धुंधला न कर सकेगी
उस दुनिया को, जहाँ सबकुछ शुद्ध श्वेत है बर्फ़ की तरह.
वहाँ नीचे वे ढ़ोते हैं एक बार कब्र तक
एक दीन इंसानी मिट्टी और बुदबुदाते हैं
एक नाम - वह नाम, जो कभी मेरा था.

Begynd vandring

Jag vandrar redan på den bro, som leder
från jorden mot det obekanta,
och fjärran blir mig vad mig förr var när.
Där nere rosa de och danta
och pilar smidas efter krigarseder,
men där jag går, jag ser, att rätt och heder
min ovän ock på skölden skrivet bär.
Ej livets röster längre mig förvilla.
Jag är så ensam som en man kan bli,
men klar är rymden, hög och vinterstilla,
och jag har glömt mig själv och vandrar fri.
Jag löser mina skor och kastar staven.
Jag vill gå tyst, och intet damm får grumla
en värld, där allt är rent som snö och vitt.
Där nere bära de en gång till graven
ett stackars mänskligt stoft och mumla
ett namn - det namnet, det var en gång mitt.

- Verner Von Heidenstam

Saturday, March 3, 2012

आज ही मैं जीवित हूँ: कार्ल वेनबेरी

कार्ल वेनबेरी की एक कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक )

आज ही मैं जीवित हूँ,
भले ही केवल आधी उर्जा के साथ.
धैर्यवान सूर्य का प्रकाश
खिड़कियों के बीचोंबीच पड़ रहा है.

और वह सबकुछ जो मेरे साथ हुआ है
और सब जो मैंने चाहते या चाहते हुए होने दिया है
इर्द गिर्द लापरवाही से पड़ा है
त्यक्त पुराने वस्त्रों की तरह.

और किसी कबाड़ कोने में:
पड़ी है मेरी श्रद्धा कैक्टस की भांति,
आत्मा की आवाज़ भी खामोश है
यद्यपि हम एक दूसरे के साथ हर विषय पर झगड़ चुके हैं,
जिस सत्य ने मुझे अब तक किया है निर्देशित,
वह अब शुचिता की दृष्टि से एल्यूमीनियम पन्नी में लिपटा हुआ है.

जीवन इसीलिए मज़बूत रहा होगा.
हे उत्कृष्ट धैर्यवान सूर्य,
आज ही मैं जीवित हूँ.
मैं आप पर छोड़ता हूँ
अरबों वर्ष
जो मेरे पीछे और मेरे सामने अपनी अपनी विस्मृतियों के साथ खड़े हैं.


Det är i dag jag lever

Det är ju i dag jag lever,
om så bara med halv låga.
Det faller ljus från en tålmodig sol
rakt in genom mitt nerfläckade fönster.

Och allt som har skett med mig
och allt jag med glädje eller olust har låtit ske
ligger vårdslöst slängt omkring mig
som avlagda kläder.

Och där i någon skräpvrå:
min tro som en nerpissad kaktus,
samvetet som har tystnat
fast vi har allting otalt med varandra,
sanningar som vägledde mig,
nu hygieniskt insvepta i aluminiumfolie.

Livet var alltså starkare.
O goda tålmodiga sol,
det är i dag jag lever.
Åt dig överlåter jag
miljarderna av år
som ligger bakom och framför mig med sin glömska.

-Karl Vennberg