Monday, July 9, 2012

हम में से प्रत्येक: ब्रुनो के. ओइयर

ब्रुनो के. ओइयर की एक कविता
(अनुवाद: अनुपमा पाठक)


मुझे नहीं थी किसी में भी सांत्वना की तलाश
अच्छी तरह से जानता था मैं
कि कोई सांत्वना है ही नहीं कहीं पाने के लिए
हम में से प्रत्येक एक द्वीप है
और अपने अँधेरे को हमें स्वयं ही खरोंचना होगा
अपनी बेबसी का ख्याल रखना होगा खुद ही
वह महान प्रकाश स्तम्भ जिसके होने की पुष्टि मिलती है
वह संयोगवश बहुत पहले ही लूट लिया गया है
लगभग हर इंसान वहन करता है
अपने खुद के छोटे से निष्ठुर प्रकाश को
देता है धोखा स्वयं को एवं औरों को भी
कितनी ही दूर या कितने ही लम्बे समय तक क्यों न यात्रा कर लें हम
शायद ही देख पाते हैं हम अपने सामने अपना हाथ
केवल एक साम्राज्य जो सदियों से है कायम
वह धरती के नीचे है
और मैं वहाँ अक्सर होता हूँ
मैं जाता हूँ उन सड़कों के किनारे से जो अब मौजूद ही नहीं हैं
बैठता हूँ ध्वस्त किये गए एवं भुलाये जा चुके कैफे में
लेकिन यह वही पुराना वेटर है
और मुझे इससे सहानुभूति है
वह निभाता है अंत तक अपनी भूमिका
मुझे और मेरे दोस्तों को शराब परोसता है
हमने हमेशा पिया
और जब हम एक दूसरे के साथ शुभकामना में ज़ाम टकराते हैं
तो वास्तव में कर रहे होते हैं यह हम कोहरे के साथ
क्यूंकि हम में से प्रत्येक जानता है
कि कोई दूसरा है ही नहीं
है दीर्घाकार तैल चित्र पर मात्र
लटका हुआ हमारे पीछे की दीवार पर
करता हुआ प्रतिनिधित्व आकृतियों के समूह का जिसने
उसे गिरफ्त में लिया हो
और कायदे से दूर रख दिया हो घास पर
पृष्ठभूमि में बहती हुई काली बर्फीली नदी
आघात करती है चारों ओर से उसपर
और वो करता है इंतज़ार हटाये जाने का
इंतज़ार करता है पूर्णतः आच्छादित हो जाने का

Var och en av oss

jag sökte inte tröst hos någon
jag visste mycket väl
att det inte finns någon tröst att få
var och en av oss är en ö
och måste kratta sitt eget mörker
ta hand om sin egen hjälplöshet
den stora fyren som som lär ha funnits
har plundrats för länge sedan
varje människa bär omkring
på sin egen lilla  ljuskärva
vilseleder sej själv och andra
hur långt och länge vi än reser
ser vi knappt ens handen framför oss
det enda rike som bestått genom årtusenden
är underjordens
och jag är ofta där
jag går längs gator som inte längre finns
sitter på cafeer som är rivna och glömda
men det är samme gamle kypare
och jag känner för honom
han spelar sin roll ända till slutet
serverar mej och mina vänner det vin
vi alltid drack
och när vi skålar med varandra
skålar vi med dimma
för var och en av oss vet
att det andre inte finns
bara på den avlånga oljemålningen
som hänger längs väggen bakom oss
och föreställer en samling gestalter som
gripit tag om sina hjärtan
och försiktigt lagt dom ifrån seg i gräset
den svarta iskalla floden i bakgrunden
hugger omkring seg
och väntar på att få komma loss
väntar på att få täcka över allt

-Bruno K. Öijer

1 comment:

  1. its really difficult to comment any, on any work of translation, without, could have gone through the original script , specially with the poetry. only, what i could appreciate and admire, is the selection of the words selected in hindi, seem to be closest possible to the sensitivity of the poetry. i admire, anupama for this and i can find a soft poetic sense in her.

    ReplyDelete